westelindh

Jag vill inte att resan ska ta slut. Jag är ju lycklig här!! Kan ingen vara lite gullig och bidra med en bunte pengar till mig så jag kan resa längre? haha;D Jag sa till min syster en dag: -"Kan man vara avundsjuk på sitt eget liv? För om man kan det, så är jag det", hahaha. Ungefär så kan jag beskriva mina känslor.

Vi befinner oss i vårt sista land. Eftersom att jag inte har uppdaterat så bra, så kan jag berätta att efter Florianopolis gled vi vidare till Sao Paulo och nu är vi i Rio De Janeiro sen en vecka tillbaka.

I Florianopolis kunde man låna kajaker och cyklar gratis på hostelet, så syrran och jag bestämde oss för att åka ut på en kajakutflykt en dag. En liten kajaktur i sjön, blev en heldags-äventyr. Vi började paddla norrut i en sjö som heter Lagoa da Conceição. Paddlingen gick bra, trots att inte ha tränat armarna de senaste året, höhö. Efter två timmars paddling kom vi fram till slutet av den norra delen av sjön. Där möttes vi av ett märkligt sagoparadis. Det var en enorm trädgård med perfekt grön gräsmatta, ett sött litet hus i mitten och en liten borgliknande byggnad på ena sidan av tomten. När vi paddlade närmare så såg vi en dam på altanen som vi vinkade glatt till. Vi möttes även av en vit häst och det märkligaste av allt- en totempåle på gräsmattan (och ja, vi var nyktra). Extremt skumt, men det var en mycket vacker utsikt. Med ett stort leende på läpparna, så paddlade vi vidare i sjön.

Snart var det dags att paddla söder ut och hem igen. Vad vi inte visste, var att det hade börjat blåsa endel. Vi paddlade, skrattade och pratade tills vi kom till en udde som vi var tvunga att passera för att komma hem. Vi möttes mer eller mindre av en vägg. Vi paddlade, och paddlade, och paddlade och kom ingenstans. Så vi skrattade ännu mer än vanligt. Tillslut insåg jag att det var väldigt grunt, så jag hoppade av kajaken, tog tag i repet där fram och började gå. Det var mindre jobbigt och det gick mycket snabbare. Strax därpå gjorde syrran likadant.

Där gick vi, mitt i ingenstans(?) och rastade våra kajaker, i TRE TIMMAR!!! När vi började närma oss hostelet, så bestämde vi oss för att paddla över sjön eftersom att det var närmaste vägen. Vi laddade våra batterier, andades in och började paddla för fulla muggar. Efter att ha paddlat över halva sjön så hade ingen av oss mer energi, musklerna var döda och allt gick på vilja. Väl framme på andra sidan, så höll jag i mig i en stor sten som var i vattnet där jag kunde pusta ut och andas normal igen. Syrran skulle göra lika dant, men drogs in av vågorna i en klippa. Snäll som hon var ville hon inte förstöra kajaken, så istället hoppade hon av den och klämde foten i några stenar. Skadegläde som jag har, började jag skratta åt henne och hela händelsen och varför vi alltid ska överdriva våra äventyr till max. Extremt trötta tog vi oss vidare mot hostelet. Jag paddlade och syrran... SIMMADE med kajaken. hahaha!!!

Efter att ha kommit in i viken där vi bodde, så var vågorna lugnade. Då hoppade hon upp i kajaken igen och vi började paddla sakta men säkert hemmåt. Där mötte vi även av två brassar som kitesurfade. Extremt trötta paddlade vi förbi och småpratade lite med dem under tiden dem försökte få upp kiten. Då utbrister sig den ena brassen: -"Har ni provat detta någon gång? Det är jättejobbigt!!!" Vi bara log och svarade snällt: Det tror vi säkert att det är, men lycka till. Men för stunden tänkte syrran och jag nog mer: "Vad fan menar ni att det är jobbigt att få upp en kite när en annan har paddlat för fullt i 7 timmar varav 5 av timmarna var motvind, iditot!!!!". Efter mycket om och men kom vi ÄNTLIGEN fram till hostelet och bara la oss på gräsmattan. DÖDA i kroppen skrattade vi och grät och njöt av att vi äntligen var hemma. Resten av kvällen värkte armarna ända i in skelettet och folket på hostelet bara skrattade åt oss. Vi somnade iallafall gott den natten;D

Det var ett av våra små äventyr, haha! Annars har vi nog varit ganska lugna. Igår åkte vi till Jesus i Rio som ni även kan se på bilderna nedan. Nu orkar jag inte skriva mer och ni orkar förmodligen inte läsa heller. Så njut av vårvädret där hemma, så ska vi njuta av Brasilians vintervärme. Ciao =)
(Bilderna från kajakpaddlingen är inte från vår gigantiska tur, utan från en liten normal tur en vecka efter.)

...Just det, jag hade en blogg också. Den hade jag glömt, oups!

Efter en lång tid i Buenos Aires och en liten sväng över till Santiago, Chile (ja, vad hände där?), så är det dags för oss att åka vidare upp till Brasilien för att njuta lite av sol, surf, bränna och stränder. Inte en dag för sent med hav nära till hands!! Längtar....

Imorgon ska jag njuta extra mycket av min sista frukost på hostelet, för sen blir det ändring på matkosten under ett par dagar, haha! Det är dags att rensa tarmarna lite! Men sen ska jag tillbaka till jossedieten- Ät hur mycket du vill och vad du vill, sålänge du själv är lycklig! ;)

Vi har varit i B.A, så länge nu, så det känns nästan som hemma när man går på gatorna och folk känner igen oss hälsar som vänner. Det kan även vara så att vi är lätta att känna igen, eftersom jag går med en lång lyckstolpe som syster varje dag (Förlåt för att behöva säga det, men det är sant;). Det är tråkigt att behöva säga hejdå till allt folk, men jag tror att det är det bra att vi åker vidare, så vi inte blir kvar här ännu längre och degar. För det är det enda vi gör ungefär, haha!

Jag lovar att bli bättre på uppdateringarna;)
Här kommer iallafall lite bilder från både Santiago och B.A:

Dagarna går snabbt när man har roligt! Vi har redan varit i Buenos Aires i 21 dagar!! Roger Waters kom till Buenos Aires och spelade 9 konserter, så min syster och jag var bara tvunga att gå på en. Jag visste att han var duktig, men inte SÅ bra - KUNG! Det blev en riktig myskväll tillsammans med syrran:) Här kommer lite bilder från konserten. Jag har videos också, men är tyvärr inte tillräckligt tekniskt för att kunna lägga upp dom;)

Fast i Buenos Aires! Jag blev kär i staden, så får hitta mig ett jobb
eller något, så jag kan stanna här längre kanske :D

Igår träffade Jag Ylva och Klara som också befinner sig i Buenos Aires!
Så skönt att få krama om dom igen efter många månaders resa utan deras
små söta ansiken! För att inte slösa bort tiden på att bara ligga och dega i
min älskade hostelsäng, så ska jag ta och börja fixa mig lite och sen glida
iväg till deras hostel och har mer kvalitetstid med tjejerna och ölen!

Kan meddela att backpacka aldrig med en 50liters-väska om du älskar att
köpa skor. Min väska är mer än full nu. Nästa steg blir:
Hejdå trekkingskor och hej mer klackar ... eller kanske bara köpa en till väska;)

Vilka ska det bli ikväll? :D

Resan från Bolivia till Buenos Aires blev lång. Efter 15 timmar
försening, så var vi äntligen påväg till Argentina och Buenos Aires.
Resan blev ju inte bättre av att vakna mitt i natten av en stor
smäll. Yrvaken som jag var så trodde jag att vi hade fått punka.
Sedan tittar jag fram och ser att det står en lastbil tryckt mot bussen
och insåg därför att vi hade krockat, Kanon!! Ännu bättre kändes det när
man satt på tredje raden längst fram och kände sig sådär lagom
trygg i bussen, haumm...! Ingen människa skadad, men djuren (någon typ
av grisar) som bussen och lastbilen körde på drabbades tyvärr.

Några timmar senare stannade bussen på en bensinstation för att
invänta en ny buss och ytterligare 2 timmars väntan. Men efter ungefär
2000 timmars försening och sittsår så kom jag äntligen fram till
Buenos Aires och till min syster. Tröttare än någonsin tittade jag på henne
och kramade om henne! Äntligen kan jag sluta vara orolig att någonting ska
hända henne efter alla dessa marddrömmar...!

Snart har jag varit i Buenos Aires i två veckor. Tiden går fort när man har
roligt! Vi har hunnit att:
- Gå på Tivoli,
- Träffat Dino Fiesta,
- Sätt La Bomba De Tiempo,
- Blivit förföljda på gatan av en slibbig och något tappad gubbe,
- Varit på konstmuseum,
- Gått på lina,
- Handlat ytterligare ett par skor (blev förälskad),
..och självklart ätit en massa kött, kyckling, glass och Alfajores :D
Jag har dock varit väldigt dålig på att ta foton,
men ska försöka att bli bättre;)

Får avsluta med att skriva till pappa som fyllde 50 år förra veckan!
Grattis till dig din gamling ;D

Jag får börja med att gratulera min älskade syster Sophia och min Anette som
fyllde år början av veckan. Grattis, Grattis, Grattis! All kärlek till er!


Jag ar var i Bolivia och efter en fartfylld vecka i La Paz med fest och carneval, så
var det dags att bege sig söder ut i Bolivia och ta det lite lugnare. Bussresan
var lång och skakig. Vägarna i Bolivia är knappt värda att kommentera, ännu mindre
busschaufförerna. Hela Bolivia är ett galet land, det får räcka!

Bussen tog mitt till Uyuni och anlände på morgonen klockan 7. Trött som säkert många
andra på bussen, så checkade jag in på hotellet och sov till klockan 14 på eftermiddagen.
Utvilad och glad så gick jag rundt i den lilla staden och bara njöt av solen som sken.
Senare mötte jag upp ett gäng blandat med schweizare och en svensk och bokade en tur ut '
till saltöken, lagooner och mycket mycket mer. Det blev en tre dagars utflykt som
resulterade mycket skratt, många foton och kalla nätter. Efter Uyuni begav vi oss vidare
till Potosi där vi (samma grupp) åkte till gruvorna där vi vandrade rundor och
svettades under några timmar. Krypandes, ålandes och klättrandes i det smala gångarna
tillsammans med localsen och de riktiga gruvarbetarna så kom man äntligen ut från gruvan.
Efteråt sprang vi till busstationen och hann med den sista bussen till Sucre. Att ens
busschauffören lät oss komma på bussen- sex illaluktande och smutsiga turister, uch.
Nu är det dags för frukost och sedan se vad denna staden har för utbud ;D

Efter att ha sagt hejdå till folket i Cusco, satte jag mig på en buss vidare till Puno. Helgen bestod av att njuta av solen, åka båt i Lake Titicaca och det bästa av allt - karneval! Eftersom att jag missar karnevalen i Rio de Janeiro, så fick jag istället njuta av en mycket mindre, men en härlig Karneval i Peru istället. Efter tre nätter i Puno så begav jag mig till grannlandet Bolivia och huvudstaden La Paz. Ett kallt land högt över havet, vilket också innebär att man flåsar som en stor fet ko när man går i trappor och backar...

I La Paz finns världens farligaste väg, även kallad Death Road. För att utmana ödet lite, så finns det turer som man kan åka på och sedan få cykla mountainbike ner för vägen. Efter lite velande fram och tillbaka efter att ha kollat på youtube-klipp, så beslutade jag mig ändå för att boka! Det är egentligen ett måste när man besöker La Paz. Bara till att köra med andra ord... ;D

Domedagen var kommen. I vår lilla minibuss åkte vi upp mot bergen, men på vägen upp blev vi bemötta av demostration av lokalbefolkningen, så vi fick vända och ta ett annat håll. Efter en gigantisk omväg så var det bara att börja köra zickzack upp för berget. Starten gick bra, sen började det regna och ännu högre upp snöa. Vi var fyra minibussar som körde och efter lerig mark, hål i vägarna, regn och rusk, så skulle såklart minibussarna fastna i varenda hål i marken. Då var det bara att gå ut i snöovädret och börja knuffa. 200 meter från där vi egentligen skulle börjat, så går den första minibussen sönder. Eftersom att vägarna är smala, så är det omöjligt att köra förbi. Så sittandes i minibussen i 1½ timme, så lyckas dom äntligen laga den. Längre fram är det en stor buss som hör kört i diket och var omöjlig att knuffa upp på vägen igen. Då bestämde guiderna sig för att vända och avsluta dagens äventyr. Eftersom att ovädret pågick under hela tiden, så blev vägarna mer och mer leriga och det blev därför mycket svårare att ta sig ner. Det tog inte mer än 3 minuter innan den första bilen fastnade. Så då var det bara att gå ut, knuffa och sedan vänta på att nästa minibuss skulle fastna i samma hål.

På ena sidan av vägen var det ett lockande stup på cirka 100 meter och i en sväng så gled vår bil regält i leran och vi var inte mer än en halvmeter från att tippa över kanten. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och kände verkligen en "nära döden-känsla". Alla i bilen tittade på varandra med samma fågelhålkmin och tänkte samma sak. Efter att ha återhämntat andan och efter att bilen har tagit sig in på mitten av vägen igen, så åkte vi långsamt, långsamt ner för berget och namngav denna vägen för Devil Road. Överlevde gjorde vi, men det var också precis. Efter ett misslyckat försök, men en händelserik dag, så var det bara att ladda om batterierna för att morgondagens försök skulle bli bättre.

Dag två började med att vi blev upphämtade klockan sex på morgonen för att hinna före alla demostrationen och försöka ta sig upp på berget på den "vanliga" vägen. Vi lyckades! Väl framme vid start fick vi låna kläder, skydd, hjälm och cykel och cyklingen var igång. Efter att ha börjat cykla på vanlig asfalt, så svängde vi av på en grusväg och det var då Death Road började. Smala vägar, vattenfall, skarpa svängar, stup på ena sidan och berg på andra sidan. Cyklingen varade i cirka 2½ timme och under tiden man cyklade så stötte man på ena efter de andra korstet av folk som har dött. Kändes bekvämt! Eftersom att man var så fokuserad på cykligen hela tiden, så kunde man inte riktigt njuta av utsiken. Men det lilla jag såg var otroligt vackert!! Do it!!

04.30 ringde väckarklockan och då var det dags att bege sig mot Machu Picchu.
Tillsammans med ett gäng härliga tjejer jag träffade på hostelet, så blev det lilla
äventyret till den gamla byn kanon!
De tre första timmarna upp i Machu Picchu regnade det, men fram
mot förmiddagen kom solen fram och utsikten var finare än någonsin.
När klockan började närma sig 11 på förmiddagen så började vi
bli hungriga. Då erbjöd sig en kille från Amsterdam vi träffade uppe i MP oss lite
Coca leaves för att dämpa hungern. Till en början var det lite torrt och smakade
mest bara tea. Tre minuter senare, så tittar alla på varandra med samma
ansiktsuttryck "MUÖÖAH!". Det kändes som att tugga på gammalt kaninskit och
vi spottade ut det illa kvickt! Fy fan! Det är inget jag vill rekomendera att prova,
men en possitiv sak med löven var att det faktiskt fungerade!

Senare under eftermiddagen stötte vi på en flock Alpacor(?). Jag vet inte om dom
ville ha mitt banansak jag hade i handen, eller om dom ogillade mig eller min kamera
jag hade i andra handen. Men dom förföljde mig och jagade mig ner för trappan.
När djuren insåg att de tjejerna stod kvar och skrattade, så beslöt dom sig för
omringa dem istället och tryckte dem in mot muren. Efter ett långt skrattanfall så
begav vi oss mot bussen som tog oss ner till den lilla byn. Eftersom att alpacorna
skrämde oss uppe i Machu Picchu, så beslöt vi oss för att beställa in deras vän,
fast i en grillad variant (förlåt veggisar). Mätta och belåtna kom vi tillbaka till Cusco
sent på kvällen och somnade gott!

Eftersom att jag aldrig har stått på varken skidor eller snowboard, så var
det dags att prova något liknande iallafall - sandboard! Något av det
roligaste jag har gjort på länge!! Det var svårt, men sjukt vad kul det var.
Jag kan erkänna att i detbrantaste backarna så låg jag på magen på brädan
och svischade ner i fullfart. Efter tre timmars åkande ute i ingenstans, så
begav vi oss hem trötta och glada med sand precis överallt!! ;D

Dagen därpå tog jag en buss mot Cusco och efter en 18 timmars lång bussresa,
så kom jag äntligen fram. Väl framme på hostelet var det bara att packa upp
skarfsen och på med stumporna, för här var det inte varmt! Om några dagar
är det dags för Machu Piccu, så jag hoppas att vädret håller i sig och att det
inte regnar, hehe!!

Går inte tiden ovanligt fort?! Det var ju precis jul...?

Lima är avklarat och mina nya joggingskor är invigda. Hostelet jag bor på
ligger i ett mysigt område som heter Miraflores. Det känns väldigt tryggt
och området har fullt av små söta och färgglada radhus. Man-bli-så-glad
-av-färg!! (Det är därför jag oftast bär svart eller vitt...hmm, ändring på det).

Idag beger jag mig vidare in mot landet, så håll tummarna att jag hoppar av
i rätt stad, annars får det väll bara bli ett ytterligare äventyr i vardagen ;D

Sista dagen i Costa Rica somnade jag på stranden. Jag kan bara tacka tidsvattnet
som väckte mig av ren chock, annars så vet jag inte hur länge jag skulle legat
där och gottat mig i solen och blivit friterad. Trodde dock att det skulle bli till en
bra bränna, eftersom att jag bara var lite gyllenröd på kvällen. Men med lite
förhöga förhoppningar, så blev resultatet istället att mina rosaflammade kinder
gråter vätska och det ser ut som att jag har skrapat huvudet i asfalten som vilken
unge som helst! Ännu värre blev det efter att jag skrubbat ansiktet...
...MEN jag har lärt mig något - ANVÄND SOLSKYDDSFAKTOR!! ;D

Efter drygt en veckas relax vid kusten för mig själv, så beger jag mig till bara till San José om cirka två timmar. Veckan har bestått av så lite som möjligt som exempel; solat, badat, läst, ätit gott och njutit. Har man semester så har man;) För några dagar sedan var jag även på krokodilsafari. Ett litet turreäventyr jag gjorde med två brittiska tjejer och en av hostelmedarbetera. Så det var trevligt att se lite annat än bara strand och hav=)

I eftermiddag ska jag försöka hitta ett par nya trekkingskor, eftersom att mina gamla skor är ute på sitt egna lilla äventyr. Jag känner att det kan vara rätt bra att ha när man ska vandra till Maccu Piccu. Kan vara lite jobbigt att gå i flippflopp eller 14cm höga klackar? Hmm...

En annan nyhet är att jag åker till Peru på lördag! Woohoo;D

Låg och läste min bok på stranden igår och visste inte att min rygg blev
rödare och rödare. Efter tre timmar i solen så kom jag tillbaka till hostelet
och kände att det sved lite. Jag kan meddela att det blev inte bättre senare
på kvällen. Så med en bränd rygg så skulle jag lyfta på lakanet och krypa
ner i min säng och möter blicken på ett monster!! Det här monstret var en
spindel på cirka tre centimeter och med en rysning från topp till tå, så började
jag gråta av rädsla. (Folk som inte vet, så har jag nog fobi för spindlar).
Med chock tar jag upp min flipflop, lyser efter spindeln med min ficklampa och
försöker döda den. Snabb som den var så sprang den under sängen och
bakom sängbenet. Efter många om och men så lyckades jag tillsist göra äcklet
till en svart kladd på golvet, HALLELLUUJAAH! Och people!! Det regnade inte idag;D

Morgonen började bättre! Vaknade till mitt dagliga solsken genom fönstret, klev upp
utan att ha någon oinbjuden varelse vid sidan av mig och plockade fram lite frukost.
Då kommer en av hostelägarna fram och bjuder över mig till grannen som serverade
BBQ till lunch. Och vem tackar nej till att äta en god köttbit med trevlig sällskap? Ingen!
Så eftermiddagen bestod av att äta sig proppmätt på massa olika köttbitar och
dricka rom & cola! En perfekt söndag med andra ord:)

Jag provade min NYA undervattenskamera jag köpte i El Salvador igår. Den var
inte så dålig som jag tyckte från början. Kanske ska sluta jämnföra med min
systemkamera hela tiden?...Resultat ser ni nedanför :)

Idag har jag varit iväg i exakt 7 månader, och för tillfället befinner jag
mig i en liten stad i södra Costa Rica. Så efter två dagar på stranden,
så har min bränna kommit på plats igen;D Lite halvbränt, men det lägger
sig tills imorgon:) Hostelet jag bor på är jättemysigt och ligger cirka
50 meter från stranden, så jag mår bra!

Efter att ha bara rest en vecka själv, så snurrar tankarna i huvudet.
Vissa dagar saknar jag att ha något viktigt att göra. Det jobbigaste jag
har att göra om dagarna är att gå in till centrum och handla mat, eller
att säga till hostelägarna att jag vill stanna en natt till. Inga större problem
egentligen, men ändå så tänker jag ibland -"Kanske är jag extremt rastlös,
eller är det dags för mig att åka hem och börja ta tag i mitt liv?".
Detta tänkte jag jättemycket på igår när jag satt i vid poolen
och kom tillslut fram till jag faktiskt har en riktig bra tid i mitt liv just nu, även
fast jag reser själv och inte gör allt för mycket om dagarna. Detta kanske är
enda gången jag kan känna mig så fri som jag är nu. Att gå runt utan att bära
en mobiltelefon, inte behöva göra en massa viktiga ärenden, inte behöva ringa
och boka tid hos tandläkare, inte behöva tänka på vad klockan är, inte behöva
gå på anställningsintervjuer eller leta jobb, utan istället bara njuta av livet och
chilla rundor och prata med folk om dagarna, DET är vad jag kallar kvalitetstid!

Men pengarna rinner iväg efter hand, och snart är det dags för mig att åka hem
och krama om mina älskade vänner och min kära syster igen! Vilket ska bli
riktigt skönt det med:) Men nu är nu och därför ska jag njuta riktigt mycket av
mina sista veckor på resan! Så...Live your life with no regrets! ;D

En månad i El Salvador gick snabbt, väldigt snabbt. Eftersom att jag inte har haft med min kamera så mycket, så har jag heller inte så mycket nya foton att lägga upp. I El Salvador har jag firat både jul och nyår. Det var en speciel känsla att fira jul utan hela sin familj. Tur att jag hade min storasyster, Malin och Julia nära till hands. Julen firade vi hos tjejernas mormor och morfar med god middag. Senare på kvällen åkte vi in till San Salvador till Paolas hus där vi festade lite. Några dagar efter julafton kom resten av familjen Lundberg till El Salvador. Dom hade med sig svenskt julbord vilket uppskattades extermt mycket. Att packa upp rödbetssallad, sill, julskinka, köttbullar och hela kalaset var ett hallelujah moment, haha! Så med en svensk kväll och huset fullt av gäster så gick vi och la oss mätta och belåtna.

Dagen därpå åkte Malin, Julia, Marcela, Chris och jag över till Guatemala där LMFAO skulle spela. Efter en lång bilfärd så kom vi äntligen fram. Konserten var mer än GRYM och man kan ju bara hylla dom att dom kom in på scenen med Swedish House Maffia i bakgrunden ;D Efter en händelserik hemfärd till hostelet så somnade vi gott och åkte tillbaka till El Salvador dagen därpå.

Nyårsafton inleddes med att skjutsa vi syrran till bussen som skulle ta henne till Costa Rica. Därefter så var det fix och trix inför nattens festligheter. Även denna kvällen började med extremt god middag hemma hos Malin och Julias morföräldrar. Om ni vill ha en privat bartender så kan ni säkert fråga tjejernas mormor, för HON vet hur man blandar drinkar, haha! Efter en trevlig kväll med mycket dricka och dans, så mötte vi upp Marcela och Mula och körde till El Tunco där kvällen blev lång och galen med hela gänget samlat!

Igår natt sa jag hejdå till El Salvador och vännerna och satte mig på bussen mot Costa Rica. Efter en lång bussfärd, närmare bestämt 24 timmar, så kom jag fram till San José. Att bussen var 5 timmar sen var inte det värsta. Utan det jobbigaste var att mannen jag satt brevid hade den största okretsen runt magen på hela bussen, om inte hela Costa Rica. Så efter att ha suttut på en skinka genom större delen av bussfärden så kom jag äntligen fram och somnade gott på hostelet.

Nu är det dags att gå ut och handla lite mat för min mage börjar kurra. Så njut av lite bilder från El Salvador:)